Arbetet ombord - segelsömnad
                     Sömnad Segelsömnad   var   ett   hårt   arbete.   Segelduken   var   tjock och hård. Dessutom syddes den fyrdubbel.
Ombord    på    de    större    fartygen    hade    man    specialister som    timmermän    och    segelmakare.    På    mindre    fartyg måste alla kunna allt. De   yngre   lärde   av   de   äldre.   På   kustnära   sjöfart   kunde man gå in i hamn för reparationer. På    långsegling    måste    man    kunna    hantera    allt    som inträffade.
Det var ett tungt arbete att trycka igenom nålen. Därför   använde   man   en   segelmakarhandske   för   att   kun- na använda hela handens styrka.
För   att   få   ett   mottryck   när   man   stack   nålen   genom segelduken   använde   man   sig   av   en   segelkrok    som man   fäste   i   seglet   och   som   mothåll   satte   man   fast den i en segelmakarbänk eller liknande.
För   att   få   sömmen   jämn,   och   kunna   pressa   till   den, använde   man   sig   av   en   seam   rubber.    Man   hade olika storlekar beroende på arbetets storlek. Den   till   vänster   är   gjord   av   buffelhorn.   Den   till   höger av buffelhorn, ek och med en miniatyrmålning
Segelmakaren behövde förvara sina nålar någonstans. De som arbetade i land hade ofta någon form av nålask. Den här är gjord av buffelhorn, ek, tenn i lock och botten samt med en miniatyrmålning.
Sjömännen    som    skulle    laga    segel    till    väders    hade    ett nålhorn   fastsatt   i   livremmen.   De   här   är   av   nordisk   typ.   De engelska   hade   den   spetsiga   änden   avsågad   med   botten   av trä   och   med   ett   trälock.   De   fylldes   med   talg   för   att   inte nålarna skulle rosta.
Nålhorn     med     må- lad    femslagen    val- knop.
Påtat/tränsat nålhorn
Djupgraverat nålhorn
Syl av kohorn och ek.
Fingerkniv     användes     av fiskare   och   vid   mindre   arbe- ten med tunnare garn. Vanligast    hos    fiskare    och sjömän kring Östersjön.