Arbetet ombord - segelsömnad
Sömnad
Segelsömnad
var
ett
hårt
arbete.
Segelduken
var
tjock
och hård. Dessutom syddes den fyrdubbel.
Ombord
på
de
större
fartygen
hade
man
specialister
som
timmermän
och
segelmakare.
På
mindre
fartyg
måste alla kunna allt.
De
yngre
lärde
av
de
äldre.
På
kustnära
sjöfart
kunde
man gå in i hamn för reparationer.
På
långsegling
måste
man
kunna
hantera
allt
som
inträffade.
Det var ett tungt arbete att trycka igenom nålen.
Därför
använde
man
en
segelmakarhandske
för
att
kun-
na använda hela handens styrka.
För
att
få
ett
mottryck
när
man
stack
nålen
genom
segelduken
använde
man
sig
av
en
segelkrok
som
man
fäste
i
seglet
och
som
mothåll
satte
man
fast
den i en segelmakarbänk eller liknande.
För
att
få
sömmen
jämn,
och
kunna
pressa
till
den,
använde
man
sig
av
en
seam
rubber.
Man
hade
olika storlekar beroende på arbetets storlek.
Den
till
vänster
är
gjord
av
buffelhorn.
Den
till
höger
av buffelhorn, ek och med en miniatyrmålning
Segelmakaren behövde förvara sina nålar någonstans.
De som arbetade i land hade ofta någon form av nålask.
Den här är gjord av buffelhorn, ek, tenn i lock och botten
samt med en miniatyrmålning.
Sjömännen
som
skulle
laga
segel
till
väders
hade
ett
nålhorn
fastsatt
i
livremmen.
De
här
är
av
nordisk
typ.
De
engelska
hade
den
spetsiga
änden
avsågad
med
botten
av
trä
och
med
ett
trälock.
De
fylldes
med
talg
för
att
inte
nålarna skulle rosta.
Nålhorn
med
må-
lad
femslagen
val-
knop.
Påtat/tränsat nålhorn
Djupgraverat nålhorn
Syl av kohorn och ek.
Fingerkniv
användes
av
fiskare
och
vid
mindre
arbe-
ten med tunnare garn.
Vanligast
hos
fiskare
och
sjömän kring Östersjön.